Den auktoritära lettiska mentaliteten

Om man bortser från den ekonomiska katastrofen som hotar Lettland, det finns andra skäl att vara vaksam om händelserna i grannlandet. Lettland är nämligen en skör demokrati. Under ytan finns starka auktoritära strömningar bland befolkningar. Varje år sedan 2005 har en rasande homofobi kommit till ytan när man försökte hålla och äntligen lyckads ett par gånger att hålla en Gay Pride tåg. Det tog uttryck inte bara i hundratals hätska motdemonstranter med transparenter som skyllde 90 % av AIDS fall och pedofili på homosexuella, men också i en handskrivet plakat som krävde ”gaskammaren” för homosexuella och tusentals hätska kommentarer i internetportaler.
Jag har skrivit utförligare om detta på min engelska blogg för ett år sedan.
Men problemet är inte bara homofobi, problemet är än repressiv mentalitet som kräver att det vad jag tycker inte om, det vad jag om andra avskyr borde förbjudas och förtryckas. Samma attityd kom fram när gamla ryska krigsveteraner samlades (tillsammans med ett par tusen yngre Lettlandsryssar) för att fira den 9 maj, ”Segerns” dag i den gamla sovjetiska kalendar. För letterna betyder krigsslutet den 8 maj 1945 början på en 46-årig ockupation, ytterligare deportationer, stalinistisk terror osv. Naturligtvis är många upprörda när den 9 maj firas, med landet har yttrandefrihet.
Om man bortser från synpunkter om homosexualitet och ryssar, har många letter i botten en svag förståelse av vad yttrandefrihet, tryckfrihet, rättigheter att demonstrerar betyder. Som en lett med en höguppsatt ämbete i en europeisk institution sade – ”Lettland har demokratiska institutioner men ingen demokratiskt mentalitet”. Personen kan inte citeras med namn pga av hans arbete, men idén yttrades också nyligen av Vita Matiss, en lettiska uppvuxen i USA, utbildad i Schweiz och bland grundarna av Soros Foundation i Lettland. Hon pratade om den auktoritära tänkandet bland många letter i en tidningsintervju. Vita Matiss sade:
Demokratin är en växthus växt, det måste skötas och forma och principer som gäller är kvalitén och månfält. Därför letten, som känner att hans kultur är hotad, skulle helst sträva efter demokratins växthus, inte fortsätta leva in den auktoritära och hierarkiska djungel.

De påfrestningar som Lettland utsätts för i den ekonomiska krisen, som blir mycket värre än i resten av Europa, kommer att snarare stärka den auktoritära mentaliteten i Lettland. Efter en 10 % nedskärning av pensioner krävde en av pensionärsorganisationerna i Lettland på fullt allvar att man inför ”presidentväldet” i landet och struntar i parlamentet fram tills nästa val hösten 2010. Vad menas med ”presidentväldet” är oklart i författningsrättsliga termer, men meningen är att ha någon typ av enmans regerande, kanske en lettisk Hugo Chavez, som skulle med dirigistiska metoder skapa social rättvisa. Lettland hade ju redan en auktoritär ledare, Karlis Ulmanis (1934-1940) vars karriär som ”Ledaren” slutade men statens kapitulation inför en sovjetisk ockupation den 17 juni 1940. På hans arbetspass, så att säga.
Letterna har inte lyckads ta bort den auktoritära mentaliteten (ibland blandad med ”aggressive begging” metoder för att kräva att staten ska ta hand om allt och alla problem). Det måsta man ta hänsyn till, om man skulle ingå i långsiktiga kommerciella eller politiska relationer med Lettland. Den ekonomiska krisen kan leda till politisk turbulens och röra upp slemmet i den lettiska politikens mörka vatten.

Den ekonomiska katastrofen --Lettland

Lettland är äntligen en nyhet i Sverige. Det annars ointressanta grannlandet anses nu som åtminstone ett indirekt hot mot det svenska banksystemet och den svenska kronan. Faktum är att Lettland är en ekonomi i total kollaps och en stat som är misslyckad (failed state) men utan de mest dramatiska yttra tecken som tungt beväpnade gäng på gatorna och ett sammanbrott av samhällsordningen. Det är inget Somalia, vatten och elförsörjning fungerar, kollektivtrafiken flyter, många butiker har öppet och gatulivet verkar tillsynes ”normal”.

Men Lettland står inför ytterligare två budgetnedskärningar av minst 7.8 miljarder kronor (500 miljoner lettiska lats) var för budgetåren 2010 och 2011. Detta som en följd av en vårdslös ekonomisk politik under de s.k. feta åren 2004-2008 som såg utlåningen (mestadels i euro) från svenskägda banker skjuta i höjden samtidigt som lönerna ökade i rasande tempo långt utöver arbetets produktivitet. Inflationen nådde en tvåsiffrig nivå för att vända om efter krisens inbrott till en ännu mer hotande deflation, även om i dagsläget situation kan betecknas som stagflation (BNP – 18 % första kvartalet, konsumentpriserna +4.7 i maj).

Årets nedskärning på lika 7.8 miljarder kommer att slå hårdast mot lärare och s.k. arbetande pensionärer. De sistnämnda kommer att se sina pensioner sjunker med 70 % efter den 1 juli om de fortsätter arbeta. Efter sänkningen kommer lärare i Lettland få bara minimilön på ca. LVL 140 (SEK 2200) före skatt. Det innebär en lönesänkning på 50 %. Redan i dagarna har ett antal läkare och lärare i pensionsålder sagt upp sig. Det löner sig inte att arbeta, även om en del är bland de mest erfarna och respekterade (åtminstone på arbetsplatsens nivå) i sitt yrke.

Bland de unga och bildade är det bara en tanke, ett ord – emigration, bort från Lettland, från hopplösheten, korruptionen och inkompetens. En stor lettisk koloni har redan bildads i Irland och många har gått vägen från hjälparbetare på bondgården till eget företagare. Som en lettisk bekant från London, som hade besökt de lettiska emigrantsamhällen i Irland sade nyss – de kommer aldrig att flytta hem! Och varför? De nära och kära finns inom Ryanair räkhåll, det finns Skype och annat för att hålla kontakt utan att vistas permanent i landet som ”skapar depressioner” efter ett par dagar hos släkt och vänner.

Men det värsta kommer. Nedskärningar sätter fart på en destruktiv spiral in ekonomin. När hela den onekligen uppblåsta lettiska offentliga sektorn får sina löner sänkt mellan 20 % till 50 % , krymper landets skattebas (så säger Googles engelsk-svenska översättningsautomat om ”tax base”). Det i sin tur innebära att statens intäkter sjunker och även om finansministern Einars Repse påstår att en sådan effekt är inräknad in de kommande årens nedskärnings siffror, jag misstänker att Lettland tvingas skära betydligt mer än LVL 500 miljon till hösten inför 2010 års budget.

I princip är det inget fel på att skära ned en uppblåst byråkrati och andra poster på statsbudgeten, t.ex. den lettiska motsvarighet till Luftfartsverket, som har betalt en styrelsearvode 2008 på mer än SEK 1 miljon till en lettisk akademiker och likadana summor till andra. Ekonomiminister Kaspars Gerhards har nyligen upplöst styrelserna för luftfartsmyndigheten, den katastrofala Posten och den lettiska järnvägens passagerartransport bolaget. Too little, too late och ett bevis att statskassan har använts för sinekurer för olika politiska partier vänners.

Sånt är läget i Lettland. Syftet med bloggen är at informera den svenska samhället om vad händer här, vad det sannolikt kommer att betala som skattebetalare eller frivilligt, när Lettland återigen behöver humanitära hjälpinsatser till den kommande vargvinter för pensionärer och arbetslösa. Ett annat syfte, ärligt talat, är att presentera mig själv och skaffa lite ”cred” för mina skriverier inför ett eventuellt återflytt till Sverige, där jag tillbringade största delen av 80-talet och fram till 1995. Men det Lettland som jag och andra dåvarande exilletter drömde om har blivit kort sagt en stundande mardröm.